Att växa – ett dilemma för samhällsentreprenörer: Popkollo

Postad av Sandra_Baqirjazid | Kategori: Övrigt | Tipsa en vän!

"Det går att engagera människor utan att det blir för politiskt. Popkollo är som en liten trojansk häst man ställer upp utanför kommunhusen – många förstår inte att det är feminism och jämställdhet vi egentligen håller på med." Hanna Rothelius, Popkollo.

Genom KK-stiftelsens satsning på samhällsentreprenörskap träffar vi många samhällsentreprenörer som uttrycker en vilja och ser behovet av att skala upp verksamheten och växa. Samtidigt är det en svår balansgång; det handlar om att växa utan att göra avkall på sina principer och värden.

Popkollo startades av Föreningen Rockparty och artisten Marit Bergman 2002 då hon efter en tids turnerande insett hur få kvinnliga musiker och artister det fanns i samhället. Tjejer följer inte sitt musikintresse och uppmuntras heller inte att göra det på samma sätt som killar och för att ändra på strukturen tog hon initiativet till Popkollo som syftar till att nå unga tjejer och få dem att börja spela. Målet för Popkollo är att få en mer jämställd musikbransch.

Mer exklusiv än bred

I dag finns tolv popkollon i sju olika städer i Sverige: Malmö, Botkyrka, Hultsfred, Umeå, Göteborg, Uppsala och Norrköping. Varje kollo är medlem i Riksorganisationen Popkollo som startades 2006, i första hand som ett sätt att fylla behovet av en gemensam arena för de lokala föreningar som arrangerar Popkollo runtom i landet. Målet är att 2011 ha etablerat ett nationellt kansli och en långsiktigt hållbar finansieringsmodell.

Hanna Rothelius har varit en av de drivande i Popkollo sedan starten för sex år sedan. Hon har varit med och utvecklat Popkollo från att vara ett litet lokalt initiativ i Hultsfred till att bli en nationell organisation. Drömmen är fortfarande att erövra världen och ge Popkollo global skala. Men hon har insett att det är en svår balansgång.

- Vi får många erbjudanden om att göra tv-serier, turnéer och föreläsningar. Men vi är rädda för att synas för mycket. Det kan leda till onödig kritik och att man blir trött på oss. Det är klart att det kan löna sig ekonomiskt kortsiktigt att synas mer. Men jag tror också att man biter sig i foten om man är för bred och inte exklusiv. Det är tjejerna vi är till för och de ska känna sig utvalda, berättar Hanna Rothelius.

Samtidigt vill Popkollo inte vara en för bidragsberoende organisation. Att jaga finansiering är tidskrävande, ett arbete som skulle underlättas betydligt av att de blir ett mer känt varumärke.

- Sponsring och statsbidrag är de kanaler vi jobbar hårt på. Sponsring är det svåraste. Dels har vi inte den traditionen i Sverige och de pengar som ges går oftast till idrott. I vår bransch finns heller inte kompetensen. Jag har inte självförtroendet att ringa upp vd:n för Telia och be om sponsringspengar. Att vi vill vara exklusiva och inte växa för fort gör det svårt, för den som sponsrar vill oftast synas brett. Det är ett dilemma.

Struktur och regelverk i vägen

I dag finansieras Popkollos arbete med att etablera sig nationellt till stor del av Ungdomsstyrelsen och Stiftelsen framtidens kultur. Kommuner och regioner går också in och stödjer lokala kollon men verksamheten är nästan alltid underfinansierad. Ofta hamnar Popkollo i kläm i strukturen eller i regelverk.

- Eftersom vi växt har Popkollo i dag blivit en del i strukturen, det gör att det finns en massa regler som vi måste följa.  Regler som oftare hindrar i stället för att hjälpa. Regler som tillkom för flera decennier sedan och som inte passar längre. Ett exempel är också hur vi bollas mellan områdena kultur och näring. Vi har stora problem i våra kontakter med dem och man borde hitta ett koncept för hur de kan lära sig att arbeta närmare varandra.

Popkollo startade sin riksorganisation 2006. Att vara alternativ eller oorganiserad är svårt i Sverige, det krävs att man tar sig in i strukturen för att få stöd. En riksorganisation ger dem mer tyngd och legitimitet i kontakten med myndigheter och finansiärer. Popkollo är ett unikt initiativ i Sverige i dag. Ett liknande initiativ är på väg att startas i Storbritannien men i USA har man drivit Rock Camp for girls sedan 2001. Att det finns ett behov och en marknad, framför allt i Europa, är Hanna Rothelius övertygad om.

- Jag tror mycket på det internationella. Det vi kanske inte lyckats så bra med är integration, vi har väldigt många tjejer från svensk medelklass bland deltagarna. Det är jättesvårt att locka folk med annan bakgrund trots att vi försöker subventionera. Men om vi kan bygga ett internationellt nätverk och göra utbyten med andra länder och kulturer så tror jag vi lockar fler.

Kollo för tjejer som vill göra musik

Det har varit viktigt för Popkollo att inte kopplas för mycket till feminism och jämställdhet. Att inte vara för politisk. I första hand vill man vara ett kollo för tjejer som vill syssla med musik och som stöttar och uppmuntrar. Att prata om jämställdhet är, enligt Hanna bland det svåraste man göra.

- Det går att engagera människor utan att det blir för politiskt. Popkollo är som en liten trojansk häst man ställer upp utanför kommunhusen - många förstår inte att det är feminism och jämställdhet vi egentligen håller på med. Det är den tonen vi ska ha. Vi vill undvika att opinionsbilda för mycket utan i stället fokusera på att göra. Det är bra, för man skrämmer inte bort människor och vi lockar till oss rätt folk på det viset.

Att vara samhällsentreprenör och ta hänsyn till etik och miljö i sin verksamhet tror Hanna kommer vara ett naturligt sätt att arbeta för kommande generationer.
Popkollo ser hon som entreprenörskapsfrämjande på så vis att det handlar om att lära sig spela musik, spela in skivor, ge konserter - att göra och ta initiativ. Samtidigt utmanar Popkollo strukturen genom att inte jobba utifrån den klassiska organisationsmall som vi har i Sverige utan de försöker hitta egna nya vägar.

- Jag hoppas att det kommer vara det sätt som man arbetar på framöver. Men det görs inte av sig själv. Man måste förändra strukturen. Se hur det såg ut med jämställdheten för 50 år sedan - det blir inte bättre av sig själv - man måste göra något för att det ska förändras och gå framåt.

På bilden: Hanna Rothelius Foto: Anette Andersson
Text: Erika Augustinsson